Dagarna före och efter jul, har radio sänt en del program om det traditionsenliga julfirandet och den negativa aspekten har varit en stor del av samtalsämnet. Lyssnare har ringt in och mer eller mindre beklagat sig över både det ena och det andra, eller ”helt avsagt sig julansvaret”. Den som orkar bry sig får ta hand om det sägs det. Men jag har svårt att tro på att personerna som ringt in faktiskt kan stå för dom orden.

Mer få människor har, när de ringt in, faktiskt uppskattat julen för vad den är. Så vad är det i så fall som gör att vi firar jul om ingen vill det, förutom för barnens skull? När barnen växt upp och har tröttnat på att aldrig få se några variationer i Kalle Ankas julafton, så kan man väl sluta fira? Men gör vi det? Nej, istället förändras vår syn på julen för varje år som barnen blir äldre. Man börjar känna att det är ett krav man har på sig – alla andra firar ju också, utan sura miner. Så till sist har vi ett helt samhälle som stressar med knuten näve i byxfickan, över att julen måste firas, där man slaviskt måste följa traditionen för att inte känna sig som en från samhället utstött avvikelse. Och när julen är över så lämnar man tillbaka julklapparna som man inte ville ha till butiken igen.

Istället för att år efter år göra varandra besvikna, eller tvinga varandra att göra något man inte ens vill, är det inte bättre (utifrån ovanstående text) att man själv får må bra och helt enkelt lägger ner traditionerna om man ändå inte vill följa dom? Måste man vara slav under ett ständigt återkommande grupptryck?