Staffanstorps kommun. Marknadsföringen. Första intrycket jag fick av den var att det i nästa scen skulle dyka upp aliens, eller ett isolerat samhälle där ett dödligt virus härjar utanför. Med väktare runt stadsgränsen. Ni vet, såna där som har haubitsar för att hålla infekterade borta från de yttre väggarna. Eller kanske rent av nazist-zombies. Det finns ju trots allt en uppsjö med såna filmer också. Men det kom aldrig. Den blev, tvärtom, bara värre och värre. Marknadsföringen var så vit att jag slutligen blev bländad av ljuset. Så jag bestämde mig för att känna lite på den, på egen hand. Men jag hittade inga bra scenövergångar till den perfekta apokalypsen. Så det blev en helt ny filmtrailer istället. En som kändes mer 2019.
För att det skall bli lättare att hänga med i svängarna, tänkte jag att skriva en Metro-Viralgranskarna-Dementi för ett problem som verkar bli allt vanligare på Facebook. Risken att man börjar misstänka varandra och sina vänner för att inte vara pålitliga är extremt påtaglig i det här fallet och jag vill därför rikta uppmärksamheten mot att det inte nödvändigtvis är dina vänner som anmäler dina inlägg.
Facebook har under en bra tid tillbaka ”lovat” att ta hand om hat och hot på sin plattform. Man pratar ofta om att högerextremism är ett stort problem, men det hör inte till ovanligheten att även sådant, som oppositionen kallar för vänsterextremism, åker från Facebooks plattform. Det är därför också viktigt att man känner till att Facebook använder sig av teknik som bevisligen har koll på allt du gör, även om du försöker maskera det.
Det finns åtskilligt antal labbförsök med deras plattform som otvetydigt pekar på ett antal viktiga saker som sker när du skriver ett inlägg:
Du kan skriva ett inlägg i form av ett foto. Facebook läser av din bild. Om det råkar vara ett inlägg med en heilande Hitler (i textformat) så bör du inte bli förvånad när du blir utslängd från Facebook i X antal dagar. Det finns tillfällen, där helt vanliga bilder som inte bryter mot reglerna, leder till exakt samma oåterkalleliga incident. Vid det här laget är det allmänt känt att ”folkmordsgiraffen” är av sådan karaktär att du kan bli utslängd från Facebook.
Exakt. Vanliga foton genomsöks efter så kallad ”OCR-text”, dvs bilder som datorer kan läsa av maskinellt efter text. Detta görs redan för fakturor. Facebook är inte ett undantag. Snarare tvärtom. De är ute efter ditt heilande.
Du bör undvika svärande i videos. Skall du ändå svära, gör då helt klart för dig att den, om du är influencer, kanske inte kommer gå att marknadsföra. Svärande är något man onekligen söker igenom när granskningar görs av material på Facebook.
Bestämmer du dig ändå för att svära i en video, men väljer att censurera svärandet är det inte säkert du kommer undan ändå. Pratbubblor, utropstecken, stjärnor, pip och diverse andra ”snällhetsgörande” medel struntar man i. Svär du så svär du, oavsett i vilken form det sker. Med andra ord kan du fortsätta skita i marknadsföringen.
Det du delar behöver inte bryta mot reglerna – om du läser Roger McNamees bok ”Zucked” så kommer du få en djupare insikt kring hur delningsalgoritmerna fungerar och därmed också förstå att algoritmerna är FUCKED UP! Algoritmerna jobbar i synnerhet på att få dig att stanna kvar på Facebook och interagera mera. Om delningar av ointressant material görs, kommer du sannolikt lämna plattformen fortare. Med andra ord är risken extremt stor att det är just högerextremt material som kommer fånga uppmärksamheten och få dig att stanna kvar.
Skriva saker tagna ur kontext hjälper dig inte. Ord såsom ”mansgris” kan vara förbjudna att skriva. Men möjligtvis först efter att en djupgående analys av dina vänner gjorts. Är du ”vänster” är det större risk att du blir avstängd om du skriver om män och deras dåliga egenskaper än om du är ”höger”.
Det är antagligen stor sannolikhet att du, utifrån dina handlingar sedan ditt första inlägg på Facebook är placerad i ett fack. Eller som vi också brukar kalla det för: Åsiktsregistrerad.
Glöm inte att läsa boken ”Zucked”. Med lite tur skrämmer boken dig så pass mycket att du helst inte vill ha med plattformen att göra mer.
Ja, jag har verkligen fått nog det. Allting börjar med bilden här nedan. Facebook-filtren som uppenbarligen är baserade på både bildanalyser och troligtvis även OCR-läsning av dem (med tanke på att giraffen heilar, så har troligtvis Facebook triggat rött larm på den i systemen). I ivlket fall som helst så begärde både originalpostaren OCH jag själv en granskning av den eftersom den verkade bryta mot något. Bara några timmar senare fick jag ett meddelande från Facebook som sade att de var ledsna för det som hänt. Bilden var således egentligen tillåten att posta. Men från det ögonblicket gick absolut ingenting som det borde…
I direkt anslutning till bilden nedan följde en avstängning. I tre dygn. Trots faktum att Facebook även skickat mig en ursäkt, lyfte de aldrig avstängningen. Detta skapade nån slags totalt vansinnig momen 22-situation. Jag var avstängd utan att ha gjort något fel. Naturligtvis var min reaktion på detta allt annat än glädje.
Det största problemet jag ser här, är att Facebook har en så stor plattform att de även med detta har ganska stor makt. Samtidigt vet vi att du inte kan åberopa någon slags rättighet att få lov att använda dom. Med andra, någonstans här – i mitten av allt helvete – så kan jag också se vad Roger McNamee en gång försökte berätta om deras makt och att de faktiskt underminerar demokratin rejält med sitt beteende.
Så från och med denna punkten så kommer saker att hända, enbart utifrån hur jag hanterar min egen ”ilskehantering”…
Barnens kreativitet ihop med Google Home är slående. När dottern slagit på My Little Pony men behöver gå och hämta något och hon faktiskt chansar …
”Hej Google. Pausa filmen”.
… och Netflix stannar.
På morgonen frågar hon om Google sovit gott, varpå Google svarar ”jättegott” och frågar om hon kan vara till hjälp. När dottern svarar ”Nej, jag var bara nyfiken”, så får hon tillbaka ”Det är det jag är till för”. Hon är numera den enda av oss i hushållet som haft en relativt intellektuell konversation med en A.I.
Jag har alltid undrat varför vuxna alltid pratar om sina barn som deras personliga ”techsupport”. Det är förmodligen inget konstigt alls. Vuxna slutar helt enkelt vara kreativa.
Det där med att söka svar på frågor man har, har alltid existerat i olika former. Förr skickade folk in sina frågor till en tidning i hopp om att de skulle få svar på sina funderingar. Eventuellt kom frågorna, med ett lämpligt svar, med. Många fick förmodligen aldrig sina frågor besvarade. Men tänk om man hade följdfrågor på svaren?
Idag söker man sina svar på nätet, men fortfarande finns det människor där ute som inte förstår att man kan agera själv. När till och med telefonkatalogerna som alltid delades ut i farstun förr, har blivit ersatta med digitala lösningar, borde man kanske förstå att själv är bäste dräng. Eller?
Dåtidens svar på vad sökmotorer på internet ger oss idag, borde inte ha varit en insändare i tidningen – dåtidens svar borde ha varit ett besök på biblioteket.
